Header

TVILLINGARNA

Sista delen av min förlossningsberättelse kan vara lite luddig, för det är så resten av dagen kändes. Jag hade ju inte direkt fått sova mycket dom senaste nätterna och samma natt vattnet gick så hade jag bara fått vila i 2h, så jag var väl inte riktigt fit for fight. Jag vet inte hur många gånger under den här dagen dom körde upp fingrarna i mig för att känna hur mycket jag hade öppnats, det kunde dröja allt mellan 1 timma till 3 timmar. Efter klockan 9 på morgonen så var det säkerligen varje timma i alla fall tror jag. Minnet kommer säkert svika mig många gånger och tiderna och händelserna kanske inte stämmer exakt, men jag ska absolut göra mitt bästa.

Jag hoppade i alla fall fint upp på förlossningssängen medan jag fick de fina magbältena igen som skulle mäta fostren. Jag blev konstant erbjuden nyponsoppa, och erbjöds det inte så var jag inte sen med att fråga om det, gud vad gott det var! Det kanske var slutspurten på mina gravid-cravings? D & jag satt och var mer eller mindre uttråkade och småpratade lite då och då. Vi kan vara ganska tysta av oss, men våra blickar, miner & kroppsspråk kan många gånger sköta en hel diskussion mellan oss. Jag låg och inhalerade min lustgas, men trodde att jag hade börjat bli immun mot de då jag knappt kände av den längre och det började göra ondare igen. Jag ville inte verka som druggie så jag vågade inte säga något när barnmorskan kom in i rummet. Vid 9 konstaterade dom att jag hade öppnat mig 5 cm. En timma senare skulle jag kollas igen, hennes föreståndare hade då följt med in för att kolla läget lite hon med. Hon kollade även som tur var lustgasen och den hade tydligen inte vridits på ordentligt, tack och lov, jag var inte immun! Dom både skulle nu känna på mig, och jag hade tydligen inte öppnat mig mer, detta gjorde mig ganska besviken då dom andra centimeterna hade gått utav bara farten. Dom började prata om värkstimulerande, men jag hade börjat koppla bort vad som sades då värkarna bara gjorde ondare och ondare, nu funkade inte lustgasen i alla fall. Jag bad nu om ryggmärgsbedövning.

Jag kommer knappt ihåg hur narkosläkaren såg ut eller när hon klev innanför dörren, smärtorna eskalerade ur något totalt. Det var som att jag låg där och försökte hitta en escape plats inom mig själv för att stänga ute allt som gjorde ont. Hon gick ut och kom snart tillbaka med sina instrumentgrejer. Jag hade varit ganska nervös för denna stunden sen innan, men nu kände jag att jag gav sjutton i allt, bara det slutade göra ont. Jag fick lägga mig på sidan och dra upp benen mot magen och krypa ihop till en boll med en del hjälp, tänk er själv med 2 flickor i magen, jösses det var inte lätt. Vid detta laget kröp ögonen bak i huvudet på mig och D strök mig om huvudet och barnmorskan Karin höll och klappade mig om benen. Bedövning sattes först och det kändes som tusen nålar blandat med en kittlande känsla. Jag ryggade till av reflex och blev påmind åter om att ligga still. (hallå, jag gör mitt bästa här!!) Själva ryggmärgsbedövningen med katetern kan jag inte minnas mig ens känna av. Jag tror jag bara låg där och mumlade "hjälp mig!". Efter ett litet tag som ändå gick relativt snabbt så kände jag hur smärtan avtog, aldrig förut har jag upplevt en sådan lättnadskänsla. Karin bekräftade mitt nöjda och avslappnade ansiktsuttryck, och dom hjälpte mig tillbaka på rygg igen.

Efter detta tog allt fart igen. Jag var otroligt avslappnad, nästan för avslappnad, för där låg jag och små powernapade lite. Jag tror barnmorskorna lät mig göra så i en timma innan dom kom in och föreslog värkstimulerande igen. Vid detta laget hade jag öppnat mig till 7cm runt 12 tiden, 2cm på 1 1/2 timma, men vi körde på med det i alla fall. Jag skulle nu få uppleva ännu en obehaglig känsla, trycket mot baken som får dig att tro att barnen ska koma ut analt istället. Jag valde även att komma upp på pilatesbollen och studsa lite samtidigt som jag hängde över sängen med min älskade lustgas. Jag mådde även såpass bra nu att jag inte kunde låta bli att sms som en tok med min mamma och mina 3 tjejvänner som jag hade gruppchatt med. Jag kände mig riktigt rastlös & uttråkad nu när ryggmärgsbedövningen hade gjort sitt. Men det ändrades sakta men säkert. Trycket i baken var inget vidare kan jag lova, och varje timma kom dom in och ökade doseringen. Vid 14 tiden tiden fick jag säga hejdå till min goa Karin och hälsa den nya personalen välkomna, 'dom var fantastiska dom med, men inga namn jag minns. Dom tyckte jag hade varit på toaletten för lite, men jag kände verkligen inget behov av att kissa, så dom testade att tappa mig, men nejdå, jag hade rätt, det var knappt någonting.

Runt 15 tiden om inte ännu tidigare (minnet är lulligt) så var jag öppen helt. Nu behövde bara kanterna på livmodertappen försvinna helt och så att Bonnie kunde komma ner helt i förlossningskanalen. Hela den här biten tycker jag gick väldigt snabbt, för vips som det var så började jag få krystvärkar. Det gick knappt att hålla tillbaka. Jag kallade på barnmorskorna och berättade hur jag kände. Klockan kan ha varit 16:30 kanske. Dom sa att jag skulle försöka slappna av och vänta i alla fall, det kändes inte riktigt som dom trodde att det var dags, men jag kände däremot att de inte gick att hålla emot. Det går inte att beskriva denna känsla med den smärtan som var förut, utan det var mest bara det mest obehagliga jag kan ha varit med om, vilket helt berodde på ryggmärgsbedövningen. Men jag var riktigt slut vid det här laget och kände hur jag började tappa kontrollen på situationen. Jag blev till slut vid 17 tiden bedd att ställa mig på alla 4 i sängen, jag slängde mig om vig som jag är, vilket antagligen fick dom att tvivla ännu mer då dom blev chockerade över hur flexibel jag ändå var. Där stod jag och flämtade som en val på torra land och började små vråla lite. Dom bad mig att trycka på lite, men att bara trycka lite är väl inte något man har så lätt över att styra just du för det var någon annan än jag som bara tryckte på. Bonnie ville ut, i could tell. Tydligen så var det tillräckligt för att dom nu skulle kalla in fler personer i rummet, alla kvinnor, som tur var kanske. Jag hade nog inte brytt mig så mycket. Tillbaka på rygg kom jag och fick placerat mina fötter i ett par benstöd vid 17:15. Jag fattade inte att det faktiskt var dags nu, men nu bad dom som var i rummet redan mig att börja krysta i samband när jag kände att en värk kom, kvar fick jag inte heller ha min älskade syrgas, hejssvejs med den.

Jag blev hela tiden uppmuntrad till att ta spjärn mot barnmorskorna vid fotänden. (17:30) Det stod säkert 6 kvinnor runt om mig, om inte ännu någon mer som åskådare bakom alla (läkare). Det var svårt att uppfatta instruktioner emellan åt då flera stod och tjattrade samtidigt och inte bara till mig utan varandra. Skulle jag ta i ordentligt eller skulle jag vara försiktig? Höll på att bli tokig på dom ett ögonblick där. D stod vid min vänstra huvudände. Han var lugn hela tiden, medan jag blev räddare & räddare. Jag kände att jag hade noll koll på situationen, kontrollfreak som jag är. Jag ville ju sköta mig exemplariskt, vilket jag nog ändå gjorde eftersom att jag snart skulle få 2 fina flickor i min famn. Jag bad D att kolla ner till, egentligen hade jag varit jätte bestämd på att han inte skulle göra det, då jag ja, vill att han ska kunna ha lite cozytime med mig någon gång i framtiden igen utan att han ska tänka på hur jag såg ut i den stunden då. Men jag behövde en morot och motivation och barnmorskan och D konstaterade för mig att det var ett riktigt hårigt huvud som kikade fram där nere, dock så behövde inte D tydligen kolla så tydligt utan kunde se det han behövde från huvudändan.

Dom bad mig ta i och krysta av bara sjutton, när jag väl hade gjort det, bad dom mig göra det igen, och igen, för att sedan pausa. Det kändes som det höll på så i evigheter. Jag låg där till slut och bad om hjälp, jag var så himla trött. Det var svårt att inte skrika halsen av sig, försökte jag väl göra det så bad dom mig att hålla det inne och använda det som energi i min krystning istället. Utmattad & smått förbannad kämpade jag på. Dock kände jag hur all energi höll på att försvinna, och jag behövde smälla ur mig orden bara för att "kan vi inte göra snitt?", jag vet inte varför jag bad om något sådant tokigt när jag redan låg där och körde full rulle, och en barnmorska utbröt "nänä, det är det alldeles för sent för nu!". Jag bara väntade på att få höra "Nu är huvudet ute!" precis som i alla förlossningsvideos jag sett, men dom orden kom aldrig. Jag trodde dom ljög för mig när dom sa hur bra allt gick framåt. Men helt plötsligt så flög Bonnie ut med ett plums & ett skrik. (17:53)

Jag förstod ingenting. Jag såg någon liten knubbig potatis som lyftes upp och började torkas av, dom lyfte upp henne så jag kunde se henne, men sedan iväg med henne och D tätt i följd. Jag låg och pustade och försökte återsamla mig. Vem visste hur snabbt Elliot skulle komma. Jag låg och försökte se mellan alla miljoner kvinnor, min dröm hade ju hela tiden varit att få se D ha henne i sina armar, jag visste att jag skulle bli så stolt.Jag hann dock inte vänta på att D skulle komma tillbaka med henne nere ifrån rummet, utan barnmorskorna frågade om jag kände att värkarna började komma tillbaka. Jag blev rastlös och testade trycka på lite och blev omedelbart stoppad. Men snart kom en riktig värk igång och jag blev bedd att trycka i, i en rejäl krystning. Ännu en gång tryckte jag på rejält, innan jag blev ombedd att försöka dra ut på den kommande krystningen, plums så dök även Elliot ut. (18:00) På enbart 3 krystningar, kan ni förstå? Det var så häftigt! Henne torkade dom av lite längre och ruskade runt, hon kom inte igång med sitt skrik lika snabbt som Bonnie, men så fort det hände så fick jag upp Elliot på mitt bröst. Jag fattade åter ingenting, men hade ändå den lyckligaste mest omtumlande känslan i kroppen av att ha den lilla varma potatisen på mig.

D kom snart och visade upp Bonnie för mig och satt vid min huvudände medan dom tog Elliot ifrån mig, gud vad stolt jag var. Aldrig har D varit vackrare i mina ögon. Jag fick sedan ha båda på mig och jag bara stor njöt. Båda två hittade snabbt mina bröst, men jag fick ganska mycket hjälp med att stapla upp mina armar på sidorna. Jag hade inte direkt några erfarenheter av att hålla spädbarn och jag visste knappt hur jag skulle hålla dom. Men de gjorde inget. Å den kärleken som bara fanns där från stunden dom kom. Jag hade varit så orolig över att inte känna något, men det gjorde jag & det var så fantastiskt. Jag var så stolt. Det är några ord jag kommer upprepa resten av mitt liv, stolt. Jag var och jag är och kommer alltid vara, stolt. Jag önskar jag kunde beskriva denna stunden bättre, men det är det svåraste att förklara med hela förlossningen. Stunden man får sitt/sina barn på bröstet, och att dom är mina. Den känslan är något man själv bara kan förstå om man upplever det själv. Men jag får helt enkelt bjuda på några bilder.

Hoppas ni har gillat att läsa dessa delar ur min förlossningsberättelse. Denna delen blev extra lång, men jag hoppas ni orkat med ändå! Själva moderkaksdelen tror jag att vi kan skippa, för den delen är inte speciellt mysig ändå. *blink*

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

TVILLINGARNA

Värkarna i bilen till förlossningen gick att hantera. Jag kunde andas mig igenom dom. Men dom gjorde hela tiden ondare och jag kände för att ställa mig upp i bilen. Väl på parkeringen så måste klockan ha varit runt 05:30. Det tog säkert ytterligare 15 minuter för mig att komma ur bilen, varje gång tanken slog mig att det var dags att resa sig så kom ännu en stor våg av intensiv värk, det bara gick inte. Att sedan komma ur bilen och lyckas sätta den ena foten framför den andra vet jag knappt hur jag lyckades med.

Vi ringde på klockan och blev insläppta. Borta i korridoren till rummet jag tidigare fått kika på där själva igångsättningen skulle ha börjat, stod en sköterska och tittade empatiskt på mig medan jag haltade mig fram. Jag ska alltid vara så himla trevlig oavsett, och försöka förminska saker hur dåligt jag än mår, så jag klämde fram ett leende försökte säga hej på att inte för mesigt sätt. Vid detta skedet är det lite blurrigt för mig, jag vet att blodtryck togs men jag minns inte vår konversation, jag ser bara bilder framför mig av rummet, apparaten som skulle mäta hur fostren mådde, och att en barnmorska snart skulle kolla till mig.

Det kändes som en evighet innan barnmorskan kom. Där satt jag på den hårda britsen och lutade mig mot D:s axel. Till slut kom hon äntligen in (minns ej namnet) samt hennes barnmorskestudent. Jag får säga redan nu att under dom 3 skiften dom switchade folk så var det alltid barnmorskestudenterna som var mina favoriter, så genomtrevliga och duktiga, och självklart dom man spenderade mest tid med. Inte en tanke på att dom var studenter. Jag försökte även nu vara stark, men dom lyckades genomskåda mig på en gång och förstod att jag hade väldigt täta värkar. Jag fick ganska snart slänga fram min genomvåta binda som dom mysigt stod & sniffade och kollade på, helt enkelt för att konstatera att det var vattenavgång och att det inte luktade illa eller var missfärgat, det kunde tyda på att barnen inte mådde bra. Strax där på blev jag avklädd ner till som ett litet barn, och dom körde snart upp fingrarna i mig för att se om jag hade börjat öppna mig något. 2 1/2 cm, tjohej! Jag kopplades upp till monitorn som skulle mäta värkarna och kolla fostren.

Barnmorskorna hade gått iväg för att förbereda ett rum åt mig, eller nått. Dom försvann i vad som kändes som en evighet igen, och där låg jag med den fina blöjan dom hade slängt på mig innan dom gick. Mysigare än bindan jag hade innan i alla fall. Kändes lite lyxigt att kunna få ligga sådär och "vuxenkissa på sig" utan riktigt kiss och bara vatten. Det blev ju varmt i alla fall! Sådana tankar låg jag och roade mig med. Den goa barnmorskestudenten kom tillbaka efter 20 minuter och uppmuntrade mig till att äta något innan jag öppnade mig till 4 centimeter då jag inte längre skulle få äta fast föda, utan vatten, saft & nyponsoppa skulle erbjudas efter det. Hade självklart ingen fast föda med mig utan hivade i mig en drickyoghurt som jag trodde var smart & lätt att få i sig. Hon sa även att hon läst mitt förlossningsbrev och att jag hade önskat få bada och undrade om det fortfarande var aktuellt. Trodde jag skulle börja gråta, detta var något jag inte hade fått om det var igångsättning då dom vill ha större koll på mig vilket inte hade funkat i ett badkar. Jag tackade ett stort JA till detta. Jag fick byta om till en sjukhusrock och iväg stapplade vi över till den riktiga förlossningen.
Självklart var mitt rum längst bort, why not liksom!

Väl inne i rummet blev jag visad till badrummet och jag bad att få använda toaletten igen. Tydligen var inte min mage färdig. Mitt i allt fick jag en våg över mig av spykänsla och dom hämtade snabbt en spy påse och där flög den kalla drickyoghurten upp, så mycket för min "smarta" tanke med den. Det var svårt att komma upp från toaletten och ned i badet, men oj vad härligt det var, rekommenderas!

Det var nu dags för nattpersonalen att stiga av och morgonpersonalen att gå på. Var en aningen rädd för hur dessa personer skulle va, men nu mötte jag min favorit student som hete Karin. Jag trodde kanske att hon var en torrboll först, men jag blev erbjuden att få testa på lustgasen ganska snart och på en gång blev allt mycket roligare. Tänk själv att inte dricka alkohol på 10 månader och så ska du ut för första gången på evigheter, ja så kändes det. In i dimman klev jag, och där låg jag & lullade & stornjöt i badkaret. Karin blev genast mycket roligare, jag trodde det var lustgasen först, men det var nog hon som bjöd mer på sig själv sen när vi hade börjat komma igång och prata. Jag besvärades inte alls lika mycket av värkarna längre. Jag låg nog i badet i 2 timmar innan Karin tyckte att det nog var dags för mig att gå upp. Den där tratten som ser ut som ett stenåldersverktyg dom använder för att lyssna på fostrens hjärtan genom magen var tydligen inte lika effektiv längre då flickorna inte ville ligga riktigt stilla & vände sig bort från henne. Jag skulle nu bli uppkopplad igen, och om en stund få smaka på den värsta smärtan jag varit med om.

Del 3 och den sista delen av min förlossningsberättelse kommer upp någon gång i helgen. Håll utkik!

Likes

Comments

TVILLINGARNA

Jag har valt att dela upp Förlossningsberättelsen 3 delar för min egen skull för att kunna få tid att tänka efter så jag inte missar några viktiga detaljer.

Jag och D skulle på igångsättning måndagen den 24e oktober klockan 10 och hade packat iordning allt inför denna dagen. Vi hade fått reda på hur allt skulle gå till och att vi skulle få ha våra flickor hos oss allt ifrån 1 till 3 dagar beroende på hur mycket förarbete jag behövde gå igenom ifall livmodertappen inte var mogen att kunna börja öppna sig. Natten innan var självklart nervös men jag och D lyckades släcka lampan vid 01 och somna efter lite serieavsnitt.

Jag vaknade vid 02 och hade känslan av att inte ha fått sova något alls. Jag gick upp på toa för jag kände mig kissenödig som vanligt och återvände sedan till sängen. Vaknade strax innan 03 och gick upp för att kissa och la mig sedan igen. Kände dock att jag snabbt fick gå upp igen för en känsla av plötslig röten mage kom snabbt över mig. Mycket riktigt så stämde känslan och jag antog att de måste varit nervositeten som slagit till. Jag kunde dock inte resa mig från toaletten för känslan vägrade släppa och jag fortsatte va dålig i magen. Istället för känslan skulle släppa så började det istället att kännas värre. Jag drog då fram mobilen och testade att börja klocka kramperna. 5-4-3-3-3 minuter fick jag det till mellan värkarna. Jag tog mod och ringde förlossningen 03:20.
Kvinnan jag pratade med sa att jag kunde vänta om jag ändå skulle in på igångsättning men att jag självklart var välkommen in om det kändes outhärdligt. Jag ville inte åka in i onödan och sa att jag nog kanske kunde vänta. Men i samma veva jag sagt det kände jag det sippra från mig och kunde inte minnas att jag kände en kissreflex direkt och att jag varit helt avslappnad. Jag sa direkt då i telefonen vad jag precis upplevt och att jag trodde att det var mitt vatten som gått. Hon sa att de fortfarande inte va någon större fara utan att jag skulle göra som jag kände för, men lägga en binda i trasorna och se om den fylldes. Vi hann knappt lägga på innan det rann igen.
Där satt jag spritt språngande naken på toaletten och förstod inte så mycket vad som just hände. Jag ville inte ropa efter D i våran lyhörda lägenhet utan jag tog telefonen och ringde in till sovrummet till han. Svarade han första gången? Nope. Satt och tänkte att tänk om han legat ute i lastbilen nu, och då inte svarat även om han sagt att han har på ljudet på telefonen. Hade vart så himla typiskt. Speciellt när han inte ens kan svara när han ligger i sovrummet bredvid! Han svarade dock andra gången och jag sa "Uhm, jag sitter på toaletten och det är nog dags nu! Kan du ta med ett par trosor till mig?" En sömndrucken D kikade in och slängde trosorna till mig. Jag tog på mig dom och en stor fet binda av dom jag köpt för tiden efter förlossningen. Jag hade bestämt mig för att åka in.
Jag försökte resa mig upp och i samma stund jag dragit upp dom med bindan i dränktes den av vatten igen. Jag drog av mig trosorna och satte mig igen. Värkarna gjorde ondare och ondare. Jag orkade inte resa mig igen. Och de kändes onödigt om det ändå skulle fortsätta rinna från mig. Som tur var så hade jag som är beroende av listor gjort en lista med sista sakerna vi skulle packa och göra innan vi skulle åka dagen efter, så D sprang runt och gjorde allt det medan jag kämpade att få på mig kläderna han hade räckt mig. När allt var klart sprang han ner med allt och hade kört fram bilen medan jag gjorde ett tappert försök med en ny binda i trosorna och började ta på mig jackan för att sedan få hjälp av honom ner för våra mardrömstrappor och in i bilen. Smärtan och känslan att äntligen redan va på väg mot förlossningen kändes fantastisk!

Nästa del av förlossningsberättelsen släpps på Onsdag kväll.

Likes

Comments