Header

t w i n g i r l s

Idag är dessa två busar hela 9 månader, som jag även nämnde i gårdagens inlägg. Lyckan är enorm & jag njuter av att se dom utvecklas som individer, vara så lika men ändå så olika. Jag kommer uppmuntra dom hela livet att ta vara på varandra men ändå våga gå åt olika håll. Jag vill personligen inte att dom ska bli så beroende av varandra att dom inte vågar testa nya och olika vägar här i livet utan den andra. Den ena får gärna bli scout medan den andra satsar på fotbollen eller liknande. Tänker självklart inte sätta käppar i hjulet för dom om dom faktiskt vill samma sak heller.

Men jag tänker uppmuntra dom till att våga testa på livet. Mitt sätt att göra de på när dom är såhär små är att snart börja ta med bara den ena när jag handlar eller hälsar på mormor/farmor, så får den andra ha en trevlig stund hemma med pappa. Skulle vi även behöva barnvakt över natten någon gång så kan den ena gott & väl sova hos farmor/mormor och den andra plutten hos den andra. Farmor bor ju bara 1km från oss och mormor 5km. Så himla smidigt & bra!

Likes

Comments

t w i n g i r l s, u n f i l t e r e d

Hej kära cyber & IRL vänner. Ni är ju lite gott & blandat folk som trillar in här. Jag får säga att det är extremt skönt att ha kunnat släppa taget om bloggen och lagt den på hyllan lite. Jag tänker absolut inte sluta blogga. Uppdateringen kommer väl inte vara lika frekvent dock. Jag kör mycket mer uppdateringar på Instagram då det är mer tidssparande & jag älskar att dokumentera genom bilder våra dagar. Ni som missat mig där finner mig som vanligt under namnet: Bellefix

Flickorna blir imorgon 9 månader. Det är helt otroligt. Jag skulle kunna skriva att dom varit lika länge utanför som innanför magen men det vore ju en lögn. Dom föddes ju i v37+1, så dom har ju varit utanför ännu längre! Denna månaden ska verkligen hyllas extra mycket, för det är nu, jag med riktigt värme vågar säga att våra flickor kommit ifrån sin koliktid. 2 veckor med lugna kvällar, jag kan inte beskriva känslan. Jag tror inte jag kan göra det utan att man måste förstå vad vi har gått igenom hela familjen först. Det går inte heller att beskriva. Det onda faller så lätt ifrån ens minne & tankar då dessa underbara dagar & kvällar har visat sig för oss. Men jag vill verkligen inte glömma heller. Jag vill minnas vilka brutalt hemska kvällar vi haft. Hur detta satt sig på ens psyke att höra sina barn skrika av smärta i 8 1/2 månad varje kväll. Jag kanske har svårt att minnas alla detaljer, men i min kropp och i mitt huvud känner jag hur trött jag fortfarande är. Det är svårt att återhämta sig ifrån. Tänk om det också bara kunde vända över en kväll precis som flickornas magont.

Tänk dig själv: Du upplever en jobbig kväll. Ditt barn kanske får tänder, är sjukt, har feber, skriker, vill & kan inte sova. Det håller på hela kvällen, minst 3-4 timmar i sträck, du får äntligen somna vid 01 tiden, och du är så otroligt trött. Du tycker synd om ditt barn, du mår dåligt över att du känner dig så hjälplös, du gör allt du kan för att ge trygghet, närhet & kärlek. För det är det enda du kan göra. Men ditt barn blir friskt i alla fall.

Vi har haft det sådär, fast med krångliga magar & magont i 8 1/2 månad. Plötsligt slutar det bara. Lättnaden, lyckan. Du spänner dig något kopiöst dom första dygnen för det kan ju bara vara för bra för att va sant. Det kommer säkert vända igen. Men det gör inte det, det fortsätter. Barnen är lyckliga, du kan sitta stilla i soffan och endast skutta upp för att stoppa i någon napp under den tidiga kvällen. Allt är så avslappnat. Jag får nästan tårar av att tänka och skriva det här. Det är helt sanslöst.

Jag vill verkligen, om ni känner någon som får genomgå kolik, framförallt dom föräldrar som får uppleva det längre än 3-4 månader som det i princip endast talas om, att skicka över dom till mig. Låt dom läsa min blogg, låt dom ställa frågor, söka tröst etc. Jag har känt mig så vilsen dom här månaderna. Det kändes som att ingen förstod oss (bortsett från familjemedlemmar som varit med många kvällar). Vi fick massa empati & sympati. Folk tyckte de va jobbigt för oss. Ja det var det. Men jag kände mig så ensam. Jag backade undan socialt från jätte många, men inte medvetet. Jag har känt mig missförstådd, åter igen, ensam, så så ensam. Ingenstans kunde jag finna information om kolik längre än 4 månader. Ingen tröst, bara gråtandes i min killes famn. Jag har aldrig känt mig så maktlös som person. Men nu är det över, jag måste säga det om & om igen, det är över. Vi är så lyckliga.

Likes

Comments

t w i n g i r l s, u n f i l t e r e d

Jag vågar inte yttra orden, för gör jag det så kanske allting stupar. Att bara tänka tanken gör mig helt gråtfärdig. Men nu har det gått så många dagar och jag känner att jag bara måste få bubbla ur mig det. Gråtfärdigheten ligger inte och vilar på förtvivlan och sorg, nej. Det är ren och skär lycka som forsar runt i mig. Kan ni gissa vad denna lycka handlar om?

Flickorna har inte haft krångliga magar på 9 dagar nu! Vi har max haft 4 bra kvällar förut. Visst, har dom inte bajsat på halva dagen så klart de kan bli lite kinkigt. Men inga skrik-kvällar i alla fall. Jag & Daniel har inte ens pratat om dessa kvällar som varit. Jag tror inte vi vågar. Vi bara njuter av kvällarna och av att få stoppa in napparna 3-4 gånger under den första delen av kvällen. Att stoppa in nappar är något vi gladeligen gör! Dom är även inne på sin 3e kväll utan att äta något nattmål.

Vi har INTE kört med någon metod som att låta dom skrika halsarna av sig och vänta ut dom. Jag började simpelt tack vare ett fantastiskt men ändå så simpelt tips av fina Claudia som gästbloggade hos mig, att istället för att vänta på att dom vaknar vid vanliga tiden för nattmålet, så matar jag dom i sömnen 1 timma innan. Såhär gjorde jag i 5-7 dagar innan jag lät bli att mata dom helt. Dom har visserligen vaknat till lite framåt midnatt, men dom har nöjt sig med att bli gosade med till sömns igen. Ibland har dom vaknat till lite mer och varit suriga. Men maten har inte behövts alls. Jag har visserligen känt mig frestad av att ta fram flaskan när en av dom kanske inte velat somna om på 1 timma när vi varit som tröttast. Men ack den som ger sig!
Tänker inte falla tillbaka till gamla rutiner.

- Så ni kanske förstår min fullkomliga lycka! Jag kan inte ens beskriva hur jag känner mig. Men, mina flickor mår bra!!

Likes

Comments

u n f i l t e r e d

Idag är det äntligen dags! Vår renovering av övervåningen börjar. Ska bli så tråkigt & kul på samma gång, av den enkla anledningen att jag inte gillar att vänta på saker och önskar att allt kunde gå lika snabbt som att knäppa med fingrarna så kunde det varit klart. Jag är väl mest rädd att man startar igång en massa som man inte ska hinna eller orka göra klart. Det krävs verkligen att jag & D går och sparkar varandra i rumporna dessa veckorna och utnyttjar tiden då flickorna är hos mormor eller farmor vissa dagar. Jag vill verkligen få allt gjort. Golv, tapeter, inredning.

Ska få träffa min fina Klara & Evelina imorgon, samt ta Harry till veterinären på onsdag morgon. Men jag får väl bli ganska strikt med vad man planerar in sen framöver. Vill verkligen lägga massa tid & energi på vårat hus nu. Men jag måste få träffa min goa Tina med, hon har BF datum i Augusti och jag har inte träffat henne sen hon var i v7. Jag förstår verkligen inte vart tiden tar vägen. Jag blir så uppslukad av livet här hemma med dom små. Veckor & månader går utan att jag träffar vissa personer, men det känns inte alltid så. Världen står stilla när jag springer hemma på mammaledighet känns det som. Kan ju förstå varför vissa kan sucka åt att man plötsligt "försvinner" ett tag. Men förstår dom inte nu, så förstår dom nog själva när dom får barn. Detta första året med flickorna har verkligen bara swoschat iväg av bara sjutton!

Längtar även efter att vår Chelle ska komma hit igen. Avskyr att hen bor i Göteborg. Önskar att Chelle vore "The Hen Next Door" eller något. Hade ju gjort vardagen och livet lite lättare emellanåt. Flickorna favoriserar verkligen hen, mer än många andra jag känner som dom ändå också är helt tokförtjusta i.

- Hoppas ni får en fantastisk måndag. Själv kokar jag ägg & packar skötväskan åt flickorna!

Likes

Comments

t w i n g i r l s, u n f i l t e r e d

Solskensdagarna hänger sig kvar mentalt hos oss. Det må vara en riktigt tråkig dag utanför fönstret, men vi mår bra, mina hjärtan, min man & jag. Ser så fram emot dessa 3 veckor som kommer, då min D har semester. Inte nog med att få ha han hemma hos oss utan nu startar även arbetet med att fixa ordning övervåningen så vi kan få leva i hela huset. Med start imorgon ska flickorna va hos sin mormor och vi ska börja städa & rensa i vindsgarderoberna så vi får plats med allt sådant vi inte hunnit packa upp eller organisera efter flytten som tar upp dom andra rummen. Även börja pilla på tapeterna som ska bort! Inte denna veckan som kommer men efter det så ska vi förhoppningsvis få börja tapetsera. Mår lite illa av att tänka på det då varken jag eller D har någon erfarenhet inom det, och jag förväntar mig många svärord när flickorna inte är omkring oss, haha.

Har även fullt upp med att kolla efter nya bilbarnstolar till tjejerna. Det är ju det här som svider lite med att ha tvillingar. Vi ska inte ha 1 stol utan 2 stycken. För mig så är det ganska viktigt att det är nytt med dessa stolarna då jag vill ha full kontroll på deras säkerhet. Just nu lutar det åt en Britax Maxway, men har även ögonen öppna för Minikid. Vi får se helt enkelt! Ska nog besöka Beginners i Borås där man kan få låna med sig stolarna ut och testa dom i bilen först. Vill ju så gärna få plats med en stol bakom passagerarsätet samt en i mitten så jag & D kan få sitta framme båda två. Just nu är det omöjligt eftersom han är hela 194cm lång och inte får plats med att köra om han har en bakom sig. Så det ska inte påverka förarsätet.

Likes

Comments

u n c a t e g o r i z e d

Tänkte bjuda på en fotobomb på våran fantastiska självgående trädgård. Den är så ljuvlig utan att man måste lägga ner extra möda på den. Kanske rensa lite bland rabatterna 1-2 gånger, men det där vildvuxna, det är charmen med alltihopa.

Från vår till höst så har den olika etapper med sina utblomningar. Våren är verkligen fantastisk. Påskliljor & tulpaner växer överallt verkligen, tillsammans med snödroppar & krokus. Hela trädgården skriker vår i samband med att allt det gröna kommer, men till och med innan det gröna får vi njuta av alla fina vårtecken. Dom går inte att missa. I övergång mot sommaren så försvinner dessa mer eller mindre och andra blommor tar sitt tillfälle i akt att blomma ut. Både i rabatter och i trädgården. Jag är särskilt förtjust i våra ormbunkar vid garaget som finns där hela tiden. Så vackra!

Nu i mitten av Juli börjar blommorna avta lite. Men istället så är det bärens tur att komma. Vi har både svarta vinbär, röda vinbär samt krusbär. Att vi dessutom har vita smultron tog mig med storm. Jag blev så fascinerad, och dom är ju så goda. Vid garagets port med, vid sidan om vid stenmuren växer många buskar med hallon. Blev stormförtjust över detta fyndet. Får ju inte glömma våra fantastiska rabarber som ville visa sig tidigt också!

Sakta men säkert börjar frukten komma med, jag tittar till dom varje dag och ser hur dom växer till sig. Äpple är en självklarhet, men nu har jag även börjat ana troligtvis päron utanför köksfönstret med, och att det blir plommon vid husets knut kan jag nästan med säkerhet säga också. Längtar så otroligt efter det!

Det är inte bara min njutning av trädgården som gör mig så glad. Tänk att våra barn ska få växa upp här och få ta del av alla dessa smaker. Jag är så glad att dom får uppleva landet även om det många gånger kommer att kännas dött & avlägset. Men vi har våra familjer nära, och när dom blir stora får dom fritt välja vad dom vill göra sen. Jag själv valde ju att återvända dit jag kände mig som mest hemma av alla ställen vi flyttade till. Och det var här, i Eriksberg & Mjäldrunga. Sommaren är magisk!

Likes

Comments

u n f i l t e r e d

Jag har gett upp på att säga att jag är trött till folk. Det liksom ingår i mitt svar "Jo tack, jag mår bra!". Istället för "Bra, men trött!" Måste ju vara väldigt tråkigt för folk att höra MEN hela tiden i sina svar. Helst vill man ju bara höra att personen mår bra när man ses och ställer första frågan "Hur är läget med dig då?" Skulle frågan "Hur mår du?" dyka upp mitt inne i en diskussion eller senare i mötet så är det ju mer sannolikt att en person faktiskt bryr sig. När folk frågar hur jag mår så ställer jag sällan frågan tillbaka. Det känns inte som jag att fråga något sådant så vidare jag inte har brist på annat att säga. Kanske är ohövligt egentligen. Men när jag frågar hur någon mår så vill jag ha ett riktigt svar. Så då är det bättre att droppa frågan senare.

Jag tycker ändå att det är en fråga som borde ställas oftare idag i meningsfullt syfte och som även kräver mer ärliga svar. Misstänker att många av er har det inprogrammerat att svara "Tack bra, själv?" på en gång när ni får frågan ställd till er. Det är ju ändå en möjlighet som ges till en att kunna säga hur det faktiskt är. Det är ju mycket svårare att börja i ett samtal att klämma ur sig annars om det är något som gnager en. Jag försöker att endast ställa frågan om jag är beredd på att kunna hantera svaret.

- Vad har ni för tankar och åsikter kring denna simpla grej som "Hur mår du?"

Likes

Comments

t w i n g i r l s, u n f i l t e r e d

Åh vad jag älskar mina filurer till flickor. Det gör ont i mig av kärlek till dom varje gång dom lutar sitt huvud mot min axel eller vill krypa upp i mitt knä och vara nära när dom är ledsna. Men ibland har man verkligen inte energin där, idag har dom verkligen testat mitt tålamod. Mina flickor är ju kända för att vara sådana solstrålar dagtid, men idag gav dom mig en riktig käftsmäll med sitt humör. Känt mig så otroligt otillräcklig och lyft upp den ena efter den andra för tröst hela dagen, aldrig varit med om liknande humör dagtid förr från deras sida. Var väldigt nytt!

Förmiddagen började ju bra, men sen vägrade dom sin lunch-nap på 2 timmar som bara blev 30 minuter för Bonnie & Elliot 1h. Tro mig, har försökt natta om dom flera gånger under dagen, men det är först vid halv 5 Elliot lyckades somna till. Bonnie var fortfarande uppe, små surig, men sympatiskrek inte med syrran längre. Så detta kan jag tänka mig är grundorsaken till detta hiskeliga humör. Jag själv har behövt köra "10 sekunders pausen" flera gånger idag medan dom har skrikit halsarna av sig. Drog en lättnadssuck när barnens farmor klev innanför dörren. Då hade jag haft Bonnie i bärsele, och Elliot på höften och traskat igenom hela trädgården för att få en lugn stund, eftersom Elliot började skrika något otroligt igen efter att ha sovit 30 minuter.

Vi trodde ju dom skulle decka totalt vid flaskan vid 18 tiden. Men icke! Dom var så övertrötta så dom var som duracellkaniner. Det var först när dom fick komma ut i vagnen som det lugnade sig. Eller ja, Bonnie somnade på en gång medan Elliot bestämt ville riva i hennes öra och hår innan hon tillslut somnade hon med. Vart skulle jag vara utan barnens fantastiska mor & farföräldrar? Jag hade ju slitit de lilla hår jag har kvar på huvudet. Supermamma or not som många inklusive jag själv försöker intala mig ofta, så tappar jag det minst lika mycket som ni som fött era barn en och en. Kom ihåg att detta är mina första barn, vilket känns lika vanligt & naturligt för mig som för er som får er första. Jag vet inte om något annat. Det som känns av är ju att jag ofta behöver 4 händer istället för mina två små, när det kommer till att räcka till kroppsligen.

- Hoppas ni haft en mer behaglig dag än jag. Väldigt psykiskt trött & vill ta vara på någon timma för mig själv nu.

Likes

Comments

t w i n g i r l s

Stort underbart god morgon på er. Jag hoppas allt är väl med er. Vi är uppe innan tuppen. Upp & hoppa vid 05 rättare sagt. Men det gör mig ingenting idag. Så tacksam över att få ha sluppit att gå upp vid 03:30 som det varit dom andra 2-3 senaste nätterna, höll på att bli skogstokig. Flickornas schema har ändrats lite på de senaste och den senaste ändringen har skett på natten.

Fick tips av Claudia som gästbloggade hos mig igår om vår stress kring att flickorna alltid ska vakna vid 23-01 tiden för välling. Jag vill självklart att dom ska få flaskan om dom är i behov av det, men det har varit så frustrerande att dom har den där ringklockan i huvudet varje natt, och så får man stressa med att ta den ena godingen och hålla tummarna för att den andra inte ska vakna. Vilket oftast händer! Så hon gav oss alltså tipset, som känns så uppenbart nu efteråt, att ta upp dom i sömnen tidigare och mata dom. Så nu fyller jag en hel flaska med 330ml och tar upp den ena och matar, sen lägger tillbaka direkt i spjälsängen, för att sedan ta den andra direkt efter. Det har funkat så bra! Elliot ville dock inte ha någonting igår, men å andra sidan har hon visat fler tendenser från att bryta sig ifrån nattmålet, som vi kallar det, än Bonnie.

Konsekvenserna av att inte få vakna själva mellan 23-01 tiden är att dom då vaknat vid 03:30 och varit dom surigaste ungarna i hela världen. Dom har varit så svåra att vagga om och oftast har vi inte kommit i säng förrän vid 05-05:30 igen. Har känt mig totalt död dessa dagar, men även fått underbar hjälp av både farmor & mormor så jag kunnat återhämta mig. Natten till idag så fick jag dock bara vakna ett par gånger för att stoppa i nappar och lyfta upp Elliot till mig 1-2 gånger. Vilket inte funkat dom andra nätterna. Hoppas innerligt att det håller i sig. Ska uppdatera er om hur vårt schema ser ut snart om rutinerna funkar & håller i sig så som vi även ändrat dom under dagen.

Likes

Comments

g u e s t b l o g g e r s

Claudia Vesterelve, 22 år & mamma till Vega. Besök Claudias Instagram här > Claudiavesterelve
Där hon även öppet talar om sin förlossningsdepression. Men idag ärar hon min blogg med sin förlossningsberättelse!

Måndag 31/10
Jag vaknar vid 9:00 och känner att jag har mensvärk, i "intervaller". Min första tanke är ju att de är förvärkar jag känner men jag har svårt att avgöra. Ligger och ler för mig själv. Tar fram mobilen och testar att klocka dom, minns att jag tyckte de kändes svårt att avgöra när jag skulle starta och stänga klockan. Ringde sambon och berättade hur jag kände. Tillsammans bestämde vi att jag skulle ringa FL för att försöka förstå vad de var jag kände. Sagt och gjort. "Ja men de låter som förvärkar och de kan du ha i flera veckor, ring tillbaka när de gör ont och kommer regelbundet" sa kvinnan i luren. I efterhand när jag läst min journal så förstod inte kvinnan att jag bara ville ha bekräftat vad de var jag kände medans hon tolka de som att jag trodde att jag skulle behöva åka in på direkten. I denna stund tänkte jag att jag ska minsann inte besvära dem i onödan, ni ska få se!

Dagen gick och jag kände denna molande värk i intervaller till och från. Jag roade mig med att bada, promenera och fixa lite hemma. När sambon kom hem så lagade vi mat tillsammans och satte oss sedan i soffan. Eftersom jag fortfarande kände denna molande känslan i magen så bestämde jag mig för att studsa på min pilatesboll som jag lånat hem. (Jag har nämligen läst och hört att är något på gång så hjälper de att studsa på en sådan då barnet tränger ner bättre då). Vid 22:00 gick vi och la oss och känslan i magen fortsatte. Magen började nu bli lite "toppig" under vissa stunder. Jag kunde knappt somna men tillslut gick de.

Tisdag 1/11
Vid 03:00 gick jag upp efter att ha sovit väldigt oroligt under ca 3 h. Vid 05:00 började jag klocka värkarna och de kom och varade ganska oregelbundet men ungefär var 10:e minut. Trots dåligt med sömn och värkar var 10:e minut så åkte jag, mamma och lillasyster till Emporia (tänk om de är falskt alarm då vill man ju inte missa en härlig shoppingrunda och för att tillägga så skulle jag vara närmre min sambos jobb därifrån om de skulle va något på G). Väl där fick jag lite smått andas mig igenom vissa värkar. Nu började jag även känna lite smärta i ryggen (som ett bälte runt midjan satt smärtan).

Ca 17:00 kom vi hem och smärtan blev mer påtaglig. Vid 21:00 hade jag värkar var 4-6 minut. Jag försökte vila mig i soffan mellan värkarna men de gick inte för när en värk kom kasta jag mig lite graciöst upp och börja vicka på höfterna och vandra runt. Vid 23:00 varade vissa värkar ca 3(!!!) minuter så jag hoppa in i duschen och 23:30 kontakta vi FL igen och vi var välkomna in. Då hade jag 4 värkar på 10 minuter. Bilfärden som tar ca 30-35 minuter var en PLÅGA. Minst sagt... Väl framme på parkeringen började jag känna väldigt mycket tryck neråt.

Vi blev inskriva 2/11
00:35 och de kopplade ctg. När första värken kom i FL sängen kasta jag mig upp ur sägen (för de gick inte att hantera dem liggandes) slet av sladdarna och sprang in på toa för jag kände sånt tryck. Upptäckte nu att jag fått en sk "teckenblödning". Personal kom direkt tillbaka och de undersökte mig, 7-8 cm. "Nästa gång får du bo på parkeringen" sa usk:an. 01:10 går vattnet. Här nån gång frågar jag bm "blir de barn idag", "ja" svarar hon bara. 01:15 blir jag erbjuden lustgas! JA TACK.

Nu kunde jag börja slappna av mycket mer
och fortare efter en värk. Öppen 9 cm. Jag följer väldigt försiktigt med kroppen när jag känner tryck och fy fan va ont de gjorde. Jag var väldigt mån om att de skulle hålla när de var dags och jag ville även ha ljumna handdukar mot underlivet.

Såhär på sluttampen kände jag mig som "vanligt" mellan värkarna, låg där och log och försökte ta in allt som hände. Jag tryckte på väldigt mesigt eftersom jag hela tiden hade tanken "sakta men säkert" (och de gjorde jävligt ont). Även lustgasen var jag väldigt noga med att inte överdosera. Sambon påminde mig hela tiden om att andas. Efter en bra stund när både bm och usk:an sett rätt så uttråkade ut ett tag så säger de "Claudia, nu börjar bebis bli trött, nu måste on komma ut". Min första tanke var då "Jag har inte genomlidit allt detta för att sedan avsluta med KS, nu jävlar".

02:25 när krystvärkarna kom så höll jag andan som de sa och tryckte för kung och fosterland. 02:37 kom hon ut. TACK gode Gud, äntligen var smärtan över. Jag var inte alls rädd för FL varken innan den starta eller under tiden den vara men nu, när allt var över kom rädslan. Man hade haft så ont och var så skör. Första tiden direkt efteråt är smärtsam (men de blir bättre hela tiden)! När moderkaka osv var ute så var de dags för första amningen.

Ca 05:00 kom de och vägde lilla flickan och jag blev väldigt överraskad när vågen visa 3430g, vi alla som trott under 3000 g. Jag passade också på att göra första toabesöket när de va i rummet, ajaj. Efter ytterligare en stund kom de med fika och skulle säga adjö då deras arbetspass var slut. Otroligt tacksam för deras insats. De informerade om att jag och bebis var välkomna upp på BB men sambon fick inte följa med och då ville vi åka hem istället. Vid 10:30 skrevs vi ut efter att läkaren undersökt bebis och bm och sjukgymnast gett oss lite information. De kändes som att kasta sig ut för ett stup. Men fortfarande så visste vi att vi skulle klara detta galant och skulle något hända, då var de bara att åka tillbaka igen.

Nu är lillan 8 månader och jag kan inte bli lyckligare. Hon är det absolut bästa som hänt mig men det
tog lång tid att inse detta. Allt är inte rosa och fluffigt till en början, i alla fall inte för alla. Glöm inte det!

Likes

Comments