Header

Vad skulle jag göra utan dessa småttingar? Finns inget bättre än att se dom sitta & leka & gosa tillsammans.

Resultatet av telefonmötet med läkaren

Jag har mått riktigt skit idag. Jag har spänt mig så hela helgen över vad läkaren skulle säga i telefonmötet kl 8 i morse. Jag befann mig på jobbet när jag tog emot samtalet. Samtalet var kort som vanligt. Han upprepade det han hade sett på endoskopin jag gjorde först, att övergången mellan min tjocktarm till min tunntarm va ganska trång, där av så skickades jag till magnet-röntgen för tunntarmen. Jag vet inte vad eller hur dom ser saker, men nu fick jag veta att dom sett förträngningar i min tunntarm och konstaterade att jag mycket väl skulle kunna ha en inflammation, och även ha en inflammatorisk tarmsjukdom. Han ville inte rista något i sten ännu utan jag ska fortsätta undersökas och bli kallad på läkarbesök igen i den andra halvan av januari.

Jag undersöktes faktiskt för Crohns sjukdom när jag var 16 år. (Min farmor har det, och det är ärftligt) Jag har haft väldigt långvariga besvär med magen. Jag undersöktes mellan jag var 16-18 år och hade då en inflammation på en bit av tjocktarmen & tunntarmen. När jag väl skulle börja gå till vuxenavdelningen vid 18 års åldern så var allting borta. Där av ansåg dom att jag hade IBS. Jätte knepigt egentligen. Att jag fick IBS ristat i pannan gjorde mig väldigt frustrerad då för det fanns ingen hjälp. Inte heller har mina besvär lindrats utan jag har mina skov (perioder) då jag är bättre & sämre. Anledningen till att jag sökte denna gången var ju för att jag fått totalt bukras när jag bland annat ätit kött. Nu är den perioden över och jag har en bättre period igen. Men det betyder inte att alla mina symtom & problem försvinner för det. Tänk om jag nu har IDB (Inflammatorisk tarmsjukdom) istället för IBS (Irriterad/känslig tarm). Tänk om jag under dessa 8 åren kunde fått medicin mot mina besvär. Jag känner mig så... arg, besviken.

Efter telefonsamtalet så bröt jag ihop helt. Jag hade ju liksom släppt den här "Crohns" biten. Nu fick jag börja ställa om hjärnan igen. Att jag gått och grubblat & spänt mig hela helgen gjorde det inte bättre. Jag vet ju mycket väl om att det finns bra hjälpmedel & medicin som lindrar Crohns även om det är en livslång sjukdom. Men det är fortfarande jätte svårt att tänka att man ska ha en livslång sjukdom med. Nu kanske jag tar ut allt i förskott. Men jag har väl alltid trott egentligen att det är något sådant jag har, men inte orkat gräva djupare i det eftersom jag varit så trött på att bli nekad i den svenska vården. Men efter jag bytte vårdcentral så kände jag att det var dags att ta tag i det igen. Jag vågade ju knappt gå utanför dörren utan att veta att det fanns en toalett i närheten. Just nu på kvällen så känns allting lite bättre. Jag är jätte jätte trött. Hela denna dagen har bara varit totalt misslyckad för mig. Gråtit, haft ångest, bearbetat. Nu är det mest bara magen kvar som är orolig och krampar. Hoppas den ger med sig snart också.

Likes

Comments

Har inte pratat så mycket om det på bloggen men jag har ju IBS. För någon månad sedan började den balla ur rejält och jag fick bukras var & varannan dag så fort jag hade ätit kött. Tyckte detta var extremt märkligt så jag kontaktade vården om detta för första gången på år. Dom tyckte vi skulle göra en endoskopi och allt såg bra ut. Efter det blev jag kallad på magnet-röntgen för tunntarmen och jag var där den 24e november. Dom sa att jag skulle få besked i slutet på veckan därpå. Jag fick ingenting med posten. Ni som sprungit in & ut i vården efter olika undersökningar vet ju att man vanligtvis får ett brev där dom skriver att samtliga prover ser bra ut och så är det inget mer med det. Men jag fick inget sådant. Istället fick jag ett brev denna torsdagen, en vecka senare, där det står att jag ska få ha telefonmöte med min läkare från medicinmottagningen i Falköping på måndag kl 8. Detta är inte jag van vid, att få ett sådant besked. Jag är ju därför orolig över att dom faktiskt har hittat något. Att dom dessutom skickar ett sådant brev som jag får precis innan helgen är inte schyst. Förstår dom inte att jag går runt & funderar, förstorar upp och oroar mig som sjutton.

Jag är så himla orolig

Min hälsa är inget jag varit orolig för förut. Är jag sjuk så är jag väl det. Men nu när jag har barn är jag orolig för mitt liv konstant. Mina tankar har förvandlats till katastroftankar i situationer där mitt liv kunde varit i fara, väjt för ett rådjur etc. eller som nu, inväntar ett svar jag inte vet vad jag ska förvänta mig. Jag hoppas ju dock självklart att om de skulle varit något allvarligt så hade dom ringt mig på en gång. Så det är säkert inte så. Men jag kan självklart inte låta bli att oroa mig i alla fall. Min värsta mardröm är ju i första hand att det ska hända våra barn något, i andra hand mig & Daniel.

Likes

Comments

Bildbomb på mina fantastiska skapelser. Blir tårögd av att bara se bilderna. Hur kan man älska såhär mycket? Det gör ont! Kan fortfarande inte efter 1 år förstå att dom är mina, det känns som dom en dag bara kommer ryckas ifrån mig. Visst har man bara sina barn till låns för en dag växer dom upp. Men det känns redan som tiden går för snabbt. Jag vill hålla er intill mig hela tiden, jag vill inte att ni växer upp. Kan verkligen inte sätta ord på mina känslor. Det blir bara massa sludder som inte alls sammanfattar något alls. Känns bara som att kroppen & huvudet ska explodera när jag är med dessa underbara varelser, hur lyckas två människor skapa något så fantastiskt, underbart & vackert?

Likes

Comments

Hemkommen från Borås & dagens ansiktsbehandling samt storhandling. Jag är så himla nöjd över min hy. Visst får jag extra blemmor och diverse när blodiga veckan kommer, men den har blivit så himlans mycket bättre sen jag gått till min hudterapeut. Är lite rödplottrig i ansiktet på bilderna efter att hon tagit mina millier, men nu är jag så fantastiskt ren och mitt ansikte har sådan lyster.

Hade även grovodlat mina bryn så hon kunde plocka dom efter en form som hon ansåg passade mitt ansikte bättre. Min tidigare look gav tydligen ett mer "förvånat" uttryck bara för jag hade så hög båge. Ibland ser man inte alltid sådant själv. Så jag ska testa denna mer jämnare looken nu. Allting handlar ju om vanor. Dom som plockar sina ögonbryn som två streck har väl svårt att bryta sig ifrån det med, been there done that. Men jag tycker verkligen alla som känner sig träffade av detta, borde satsa på att låta ögonbrynen växa som dom vill i 4 veckor för att sedan kolla någon guide på youtube ELLER gå till någon som kan plocka en form som passar sina ansiktsdrag. Ögonbrynen är något av det viktigaste som finns i en människas ansikte tycker jag, ja självklart måste vi andas och se, men utseendemässigt. Jag talar alltid med mina ögonbryn. Det är dom som man lättast kan läsa av på mig vilken sinnesstämning jag är i och dom sätter pricken över i:et när jag väl talar.

- Hur viktiga är dina bryn för dig & vad är tanken bakom dom för hur dom ser ut?

Likes

Comments

Jag älskar onsdagar. Dom är så himla underbara, när jag jobbar sent skift. Det innebär för mig bara två arbetsdagar kvar innan jag checkar ut för helg. Jag älskar dessutom att få sova ut ordentligt på morgonen för att sedan tralla ner runt 10 tiden till mina små flickor som vänder upp och ner på halva TV-rummet. Jag brukar sen slänga mig på soffan jämte D för att snart bli klättrad på som en jag vet inte vad och få massa gos av tjejerna.

Ansiktsbehandling på fredag igen

Längtar något otroligt efter fredagen. Ska äntligen på ansiktsbehandling på Fysio-institutet igen för djuprengörande behandling. Har ju haft sådan problemhy och mitt första besök var för 3 månader sedan. Nu känns hyn extra smutsig sen jag började jobba i fabrik och det har även dykt upp lite extra millier. Kan inte beskriva känslan när hon tog bort dom på mig första gången. Gått runt & haft den enda sedan tidig tonår och sen efteråt var dom så gott som borta. Lycka! Kul att få bli lite fräschare inför julens alla ståhej också.

- Hoppas ni alla mår fantastiskt! Nu ska jag mysa lite extra med mina dockor innan det är dags för jobb igen.

Likes

Comments

Bonjour mes amis! Hoppas ni alla mår fantastiskt & har kickstartat igång veckan på ett grymt sätt. Vad har ni för knep för att starta veckan med fulladdade batterier? Kan inte säga att jag startar dagen med yoga och skriver inspirerande livsquotes i en fin ekologisk bok. Men däremot dricker jag kaffe, äter äggmacka & kollar på Gossip Girl som jag gjort dom senaste veckorna, i alla fall när jag har sent skift. Hade egentligen helst velat gosa runt med dessa vackra stjärnskott, men dom har åkt iväg med pappa på läkarbesök på BVC.

Såhär ser vardagen ut när jag jobbar skift

Som jag nämnt för er förut så vill jag verkligen börja jobba natten för att få mer tid med min familj.
Ni kanske förstår varför när ni ser här nedan hur mycket tid jag är hemma under dagarna.


Tidigt skift /
Upp kl 04, iväg med bilen kl 05, jobb startar kl 06. Slutar kl 14, hemma kl 15, 3 vakentimmar med mina flickor innan dom ska sova och jag måste i säng kl 9 för att orka upp kl 04 igen. Extra lång dag på fredagar då jag slutar kl 16.

Sent skift / Sover till kl 9-10, umgås med mina favoriter fram till kl 12 då jag förbereder mig inför jobbet, äter, packar arbetsväska etc. Åker kl 12:30, jobb startar kl 13:40. Jobb slutar kl 23:40, hemma kl 00:45, tar en sista nattmacka etc & bums igen. Tisdagar börjar vi 12:30 istället eftersom det vanligtvis är möte med kontoret då, om inte annat så innebär det en extra timma arbete i alla fall. Fredagar är jag fantastiskt nog ledig, underbart!

Fördelarna med om jag börjar jobba natt

Om jag skulle börja jobba natt så kan jag inte se några nackdelar faktiskt. Det hade gynnat mig & min familj något otroligt.
Jag har ansökt om detta och håller tummarna för att det finns en ledig plats för mig inom en snar framtid.

Om jag skulle börja jobba natten så hade jag börjat jobba kl 23:30 och sluta kl 06 varje dag. Bortsett från söndagar då vi hade börjar ca 21:00 till 06:00. Men detta hade även inneburit att jag kommit hem vid 07:00 på morgonen, sovit till kl 13:30 ca, få 4 1/2h vakentid med mina flickor, få tid för att faktiskt ha en hobby på kvällarna samt umgås med min man, för att sedan åka till jobbet kl 22:30 då jag börjar kl 23:30. Slutar arbetsveckan på fredagsmorgon. Jag hade kunnat hjälpa till mer i hushållet och att få se mer av mina barn är något jag verkligen verkligen vill. Det hade blivit en fördel även i framtiden när det är dags för förskolan för dessa två. Antingen att pappa kör dom till skolan innan jobbet, eller att jag kör dit dom när jag kommer hem, för att sedan hämta upp dom när jag sovit färdigt på dagen. Tycker det är så svårt att planera skoltider. Vill ju inte ha dom där för länge när dom är så små.

- Hur har ni gjort med skoltider osv? Tycker det är så himla svårt. Jag befinner mig inte i en position där jag kan ta ut mammaledighet hur som helst eller korta ner på dagarna. För D vet vi inte hur det ser ut efter föräldraledigheten heller just nu.

Likes

Comments

Precis haft barnens mormor här på besök. Vi har planerat lite kring julen samt druckit glögg och myst med barnen. Jag har verkligen min mamma att tacka för allt. Mer än hon själv kan ana tror jag. Det är ju tack vare henne jag själv är den mamman jag är idag. Min uppväxt med min mamma har varit fantastisk. Hon har alltid gett mig trygghet och vetskapen om att hon alltid finns där oavsett vad och jag har aldrig varit osäker på att öppna mitt hjärta för henne för hon har alltid haft öppna armar för mig. Det är sådan jag vill vara för mina barn med och jag har henne som förebild i mitt föräldraskap.

Likes

Comments

Jag blev lite sådär smått irriterad igår. Ni som läser min blogg vet att jag hyllar alla sorters kroppar. Jag tycker man är fin oavsett och man ska absolut vara stolt över sin kropp efter en graviditet. Men det är inte alla som har så lätt för att vara det, och det är svårt ibland att acceptera hur man ser ut. Då kan man ju finna tröst i att det finns andra som ser precis likadana ut som en själv.

Jag såg igår i en facebook grupp jag är med i (får förmodligen inte yttra ett ord om detta men det skiter jag i nu) en tjej som visade en bild på sin mage, och skrev att hon kände sig ensam om att ha sådana bristningar på magen hon hade även om det gått över 1 år sedan hon fick barn. Hon bad därför andra lägga upp bilder på sina magar. Vi sätter ett stopp just här, för att analysera det jag just skrev. Jag ser inte denna texten som att hon faktiskt vill se ALLA magar. Hon skrev just att hon känner sig ensam om att se ut som hon själv gör. Jag tänker automatisk att hon vill se andra som har bristningar med, så att hon kan relatera och känna sig lite tryggare med sina egna komplex?

Istället strömmar det in bilder på pinnsmala tjejer, eller vältränade, som skriver "2 dagar efter förlossningen", "3 månader efter förlossningen" etc. Inte en enda repa på huden och det ser heller inte ut som att dom fött barn. Jag tycker det är jätte kul för dom att dom lyckats ha så bra genetik och jag tycker även dessa kvinnor är jätte vackra. Men detta ser jag endast som provocerande inför denna kvinnan som hade bristningar och förmodligen inte alls ville ha detta som gensvar. Nu vet vi ju att människor är som dom är. "Fråga inte efter något om du inte kan hantera svaret" brukar ju många säga. Men vad finns empatin och förmågan att kunna relatera till hur hon känner sig? Jag hade förmodligen känt likadant. Det är inte lätt att acceptera att ens kropp en dag ser ut på ett sätt för att sedan känna som att man har någon annans kropp.

Jag tycker vi exkluderar just tanken med att vi fått det vackraste vi har och att vi självklart ska vara nöjda över våra kroppar ändå för det den lyckats åstadkomma. Det är redan en självklarhet. Men vi är ju fortfarande oss själva, vi förväntar oss att se oss som vi brukar göra i spegeln, känna igen oss. Men det tar ju som sagt tid att vänja sig vid att man inte kommer se ut som man gjorde innan. För vi alla äger inte dom där generna där ens kropp på något magiskt sätt kan återgå till standardformatet av oss själva. Så ja därför, kokade det över lite i mitt huvud igår när jag fick se den responsen hon fick. Det kändes som att det inte bara blev svar till henne utan till alla oss andra som har ärr, säckig hud, och inte kunnat se ut som vi gjorde förut.

Likes

Comments

Ouff vad jag saknar att vara mammaledig. Jag var otroligt rastlös där i slutet och längtade något otroligt efter vuxet sällskap och att få bidra till familjens ekonomiska bit. Det var trögt att ta sig upp på morgonen, även om våra tjejer spoilar oss något otroligt genom att vakna klockan 9 varje dag. Men idag hade jag nog mer än gärna gjort det. Bara gå hemma, ta det lugnt med mina små, leka & busa, ta hand om hushållet. Ja jösses vad jag saknar detta. Min innersta önskan just nu är ju att få börja jobba natt så att jag skulle kunna vara hemma mer & hjälpa till. Det hade verkligen varit perfekt för oss allihopa!

Idag är det annars full håll igång, tjejerna satte igång med buset så fort vi vaknade. Hörde att någon var vaken i babyvakten och gick in till deras rum. Där stod Bonnie som hade sin säng närmast fönstret och småpratade för sig själv & lyfte undan rullgardinen för att kika ut, som hon brukar göra på morgonen haha. Elliot sov fortfarande men vaknade till när jag bytte om på Bonnie. Tänk om man själv kunde ha ett sådant soltrålehumör på morgonen som dessa. Får dock påpeka att dom inte alltid haft vanan att vakna kl 9 på morgonen, det började falla sig in så mer efter att dom fått eget rum samt att kolikmagarna försvann. Dom har självklart haft sina perioder då dom vaknat kl 05 och velat upp då också! Men idag får jag nog säga att livet är lekande lätt med dessa två, även om det finns otroligt starka och trotsiga viljor iblandade. *fniss*

Likes

Comments

Idag insåg jag att det snart inte är långt kvar till att mina flickor snart är "småbarn". Jag försöker vänja mig redan nu genom att tänka att dom redan är det. Även om dom fortfarande känns som mina bebisar. Den där blöjrumpan är snart det enda jag kan koppla till just bebisstadiet. Jag har kanske inte berättat det på bloggen eftersom jag är så inaktiv ibland. Men Elliot tog sina första steg när hon var runt 10 månader, Bonnie hakade på ganska snart hon med och nu stapplar dom runt som om dom inte gjort annat. Dom där klumpiga stegen kommer snart försvinna och då kommer dom inte kännas som mina bebisar längre, trots att det enda Bonnie säger är "Goggeligolleli, Gecko gecko gecko" och Elliot "Ding ding ding". Något människoliknande språk har väl inte riktigt visat sig ännu.

Jag vet bara att en dag så kommer dom att bli småbarn, och då kanske jag inte tänker på det direkt. En dag kommer jag att reagera, långt senare och undra "Vart tog mina bebisar vägen?". Det är lite läskigt faktiskt. Jag personligen är väl inget fan av bebisstadiet i sig. Tycker det är lite långtråkigt även om det är jätte mysigt också. Men det roliga sker ju nu. Dom snappar upp saker så lätt. Dom lärde sig att klättra upp i soffan jätte fort, dom lärde sig att klättra ner på "rätt sätt" ännu snabbare. "Ner faller regnet, spolar spindeln bort" var ju en baggis att lära sig att veva med armarna. Jag tycker detta är så mycket roligare än när man skulle få dom att försöka sitta upp till att börja med, eller all denna nackträning.

Sen kanske 10 månaders koliken inte var någon större höjdare heller för oss. Det som gjorde att jag aldrig fick uppleva den där "mammabubblan" så många går runt och myser i, i början. Allt skrikande gjorde att jag krävde min kropp för mig själv mer dagtid. Nej tack & lov för att den tiden äntligen är över. Så glad över att kunna se mina barn friska & glada, bortsett från en aning snoriga näsor idag!

Likes

Comments